Under World Dog Show i Italia i juni representerte Hedwig (Demonpup’s Adorable Akuma) og eier Sara Guldbacke det svenske landslaget i freestyle! For å komme på det svenske landslaget må ekvipasjen kvalifisere seg ved å vise til mange nok gode resultater ut ifra gitte kriterier, i løpet av en kvalifiseringsperiode (vår 2025 til vår 2026). Deretter blir kun de beste kvalifiserte plukket ut til landslaget. Dette er altså en ekvipasje på skyhøyt nivå. Her får du lære mer om freestyle som hundesport og bli kjent med Sara og Hedwig!

Foto: Ella Johansson, Chasing Flow Photography

Bli kjent med Sara og flokken

Sara Guldbacke heter jag och bor i den lilla staden Sala ungefär 10 mil norr om Stockholm i Sverige. 2010 skaffade jag min första hund; shiban Kumo och utan att det egentligen var meningen så tog det inte lång tid innan jag blivit en tvättäkta hundnörd. Tillsammans med Kumo testade och upptäckte jag flera hundsporter, men fastnade lite extra för just freestyle. Jag skaffade så småningom ytterligare en shiba; Yume, och en pumi; Katla, och med dem utvecklades jag än mer i min hundträning och mitt tävlane. 2020 föddes min första shibakull efter Yume och en av valparna visade tydligt att hon skulle stanna hos mig; det var Hedwig. Numera består flocken också av Hedwigs dotter Lokatt, så jag delar livet med tre generationer shiba just nu.

Hedwig är så otroligt lättsam och levnadsglad. Hon har en väldigt positiv inställning till det mesta och hon gör alltid ett stort intryck på de hon träffar. Absolut är hon en shiba med en stor portion envishet och starka åsikter. Trots alla våra framgångar så glömmer hon ständigt hur en går i koppel (tråkigt!) och tycker att kloklipp kan förbjudas (snudd på tortyr!). Men det är verkligen något speciellt med henne och hennes engagemang! När Hedwig föddes så jobbade jag som instruktör så hon har växt upp med att få vara med som visningshund på mina kurser. På det viset blev hon snabbt van vid träning och fick med sig många nyttiga förmågor som blivande tävlingshund på köpet. Jag har inte haft bråttom i träningen, utan det har fallit sig naturligt att grunda brett, men det har också funnits tid för vila och att låta träningen landa och få fäste. När vi väl sedan testade vingarna på tävlingsbanorna så var inte ambitionen att nå framgångar så fort som möjligt, utan att skapa positiva erfarenheter av tävlande i många olika former. Men tack vare detta så har framgångarna kommit och vi har sedan dess hunnit med en hel del på tävlingsplanerna tillsammans. Championat i både freestyle, heelwork to music, och rallylydnad samt uppflyttade till högsta klassen i tävlingslydnad och ett par stycken cert på utställning. Så om jag ska sammanfatta och bara får använda ett ord att beskriva Hedwig så skulle det vara: fantastisk

Veien til VM

Redan när Hedwig var valp och visade upp så många positiva egenskaper och det blev tydligt hur bra vi matchade i både vardag och träning, så såddes det ett litet frö till en dröm att någon gång få tävla på landslagsnivå tillsammans. Jag har varit med i landslaget tidigare med min pumi och visste vad som krävs både av hund och förare för att ta sig dit, och hur mycket resurser det tar både i tid, energi och pengar. Det är inte en lätt resa! Konkurrensen kan också vara väldigt stor för att få en plats i landslaget då vi har många otroligt duktiga ekipage i Sverige. Så det är ett mål som kanske inte har varit särskilt uttalat hos mig, utan funnits mer som en dröm som så småningom kommit mer och mer inom räckhåll ju mer realistiskt det tedde sig att vi faktiskt skulle kunna lyckas med det.

För att bli uttagen till det svenska landslaget så behöver du ha fyra tävlingsresultat i den högsta klassen (klass 3) under en given kvalperiod. Ett av dessa resultat behöver vanligtvis komma från ett mästerskap. Det brukar vara 4 ordinarie platser i laget och 1-2 reserver och det är dem som har högst sammanslagen tävlingspoäng av dem som ansöker om en plats som kommer med. När jag och Hedwig debuterade i klass 3 i början på 2025 så hade jag egentligen inga högre ambitioner än freestylechampionatet till att börja med. Men det visade sig bli ganska enkelt avklarat och då vaknade en liten tanke om att försöka kvala in till SM. Ju fler tävlingsstarter vi gjorde, ju bättre gick det. Vi lyckades kvala in till SM som ett av 12 ekipage och väl där när det avgjordes i finalringen på Stockholms Hundmässa i december, så placerade vi oss som 5:a. Jag och Hedwig fortsatte att tävla under våren i år och efter att ha gjort några tävlingar inklusive SM i mässmiljö som mästerskapen tenderar att vara, och sett en positiv utveckling av riktad träning för just detta, så beslutade jag mig för att söka till landslaget. När beskedet kom att vi fått en plats och skulle få åka till Italien i början på juni så kändes det obeskrivligt stort. Att vi skulle få göra detta som jag nästan inte vågat drömma om! Jag kände mig också otroligt stolt över att vi lyckats och såklart väldigt förväntansfull på detta äventyr jag skulle få göra med Hedwig.

Om VM i Italia

Att tävla ett mästerskap är väldigt väldigt speciellt jämfört med en vanlig tävling, det är nästan lite svårt att beskriva. Allt är liksom bara så mycket extra! Publik, ljud, anspänning från en själv och andra tävlanden, med mera. Sen att bara ta sig dit är en resa i sig som såklart påverkar både hund och förare, för oss tog det tre dagar i bil att ta oss ner till Bologna och världsutställningen där även VM skulle hållas.

Tävlingen hade en egen hall, men som var i anslutning till övriga mässhallar, fyllda med tusentals av utställningshundar och deras hussar och mattar dessa dagar. Själva tävlingsplanen var täckt av plastigt konstgräs utan dämpning och den var avgränsad med vita staketlängder med rejält med luft mellan spjälorna och publik på alla fyra sidorna. I varje hörn stod en högtalare med ljudet riktat in mot planen, ett val som ifrågasattes av många tävlanden då ljudet då tenderar att komma rakt mot hunden och göra att den då bl.a kan få svårt att höra föraren om den jobbar på avstånd. En “svår” plan tyckte många. Rastningsmöjligheter var minimala med några stackars buskar som verkligen inte luktade gott i hettan precis utanför hallen. Dessa dagar var extremt soliga med temperaturer runt 30, men som tur var så var mässhallarna utrustade med AC.

Konstigt nog kanske var jag inte särskilt nervös för själva tävlandet, utan mer för resandet och praktiska delar av arrangemanget. Jag har känt mig så lugn av att det är just Hedwig jag får ha med mig, och att vi har den träningen och den erfarenheten i bagaget att fixa detta. Sedan är det lite i ärlighetens namn, rätt mycket dagsform när en tävlar shiba, och det kommer jag aldrig att komma ifrån. Har Hedwig av någon anledning en sån dag då det liksom inte funkar, då är det så, och då är det bara att göra det bästa av situationen. Men jag har trots allt rätt mycket erfarenhet av att träna shiba vid det här laget, och har skaffat mig en gedigen erfarenhetsbank av knep och trix i vad som kan funka i diverse situationer. I vår uppladdning inför denna resa så utformade jag en träningsplan som jag trodde skulle ge oss bäst förutsättningar för att prestera på dagen, mer än så är svårt att göra. När vi sedan stod där tillsammans i uppvärmningsfållan innan vi skulle in på planen, så var det det jag kände. “Vi har tränat på detta, vi känner oss trygga i vad vi ska göra, vi gör bara precis det vi brukar göra.” Och jag kände att Hedwig utstrålade samma sak. Hon var avslappnad, trygg och hon visste vad vi skulle göra. Det blev liksom ingen skillnad mot en vanlig tävling på det viset, det var samma Hedwig som jag hade med mig in på planen inför alla dessa människor. Men jag tror att det var när vi gjorde vår avslutningspose och applåderna kom och känslan av att VI GJORDE DET och vi sprang av planen tillsammans, trötta och glada, det var den bästa på hela VM. Jag kände att jag hade lyckats visa upp min duktiga hund för världen och hur fantastisk hon är. Det var en enorm kick att känna och jag var helt lyrisk medan jag belönade Hedwig med våra lagkamrater runt omkring oss precis efter vår start. När vår lagledare sedan kommer och talar om vår poäng så kunde jag inte sluta le för det var en riktigt fin poäng som bara kändes som en bonus i alla känslor just då. När hon sedan kommer igen och säger att hon sagt fel poäng och att den är ett helt poäng högre, så kunde jag inte sluta skratta. 26.07 poäng av 30 möjliga är en ännu finare poäng och många år hade det räckt till en finalplats, men det blir en 19:e placering av 52 ekipage (10 stycken går till final), och det är jag jättenöjd med. Efter detta så har vi fått enormt mycket fin feedback. Folk från hela världen som hört av sig och gratulerat, kommit med komplimanger och tackat för att vi visar att shibor kan. Det känns väldigt fint att vi har kunnat beröra så många människor på detta vis.

Å trene freestyle med shiba

Jag tycker att shiban som ras har flera styrkor som freestylehund. Det är en ras med ett naturligt hälsosam exteriör och rörelsemönster som gör att de inte har några direkta begränsningar i vad det går att lära dem. De utför ofta rörelser på ett distinkt och elegant sätt och en shiba som trivs på planen har en fantastisk utstrålning som är svår att värja sig mot, det ser väldigt trevligt ut helt enkelt. Att de sedan är väldigt lättlärda, både i trickinlärningen och förmågan att kedja ihop sekvenser är också en fördel. Sen absolut finns det en del utmaningar också. Det jag har behövt lägga ner allra mest tid på med mina shibor i all träning är motivation och uthållighet, det kräver en del av föraren att konstruera motivation om hunden inte har det naturligt själv. Sedan kan du rent krasst troligtvis inte träna en shiba lika mycket kvantitativt som tex en vallhund, vilket gör att det kan ta längre tid innan du kommer vidare i träningen. De mer komplicerade tricken jag lärt mina shibor har tagit låååång tid då vi emellanåt behöver pausa helt innan det går att plocka upp igen och ta oss vidare i inlärningen. I gengäld verkar det som att det sitter lite bättre sen och inte behöver underhållas riktigt lika mycket som du kanske behöver med en annan typ av hund. Sedan när det kommer till själva programbygget i freestylen så är det verkligen inte så att det går att kasta ihop ett innehåll utan tanke utan med mina shibor har det krävts stoooor tankemöda för att få ihop det. I klass 3 ska hunden jobba 3-4 minuter, det är rätt lång tid och hundens motivation och fokus ska orka hela vägen. Det krävs rätt mängd, ordning och nivå av svårigheter. För lätt och shiban anstränger sig inte och passar på att tänka på annat, för svårt och shiban blir less eller sur och checkar ut. Men det är det som är så fantastiskt med just freestyle tycker jag, att det går att anpassa så att det passar just din hund! Och i de lägre klasserna är det ju inte alls samma krav utan där premieras vanligtvis först och främst samarbetet.

Drivkraften bak all treningen

Det är kul. Hade det inte varit det hade jag aldrig hållit på så mycket som jag gör! Men det är faktiskt en drivkraft att få visa upp rasen också, för det är en ras som många aldrig sett på en tävlingsplan. Jag vill visa vilken stor kapacitet det finns i dem, och förhoppningsvis inspirera andra med både shibor och andra udda raser att bli mer aktiva med sina hundar.

Treningstips fra Sara

Våga testa, både i stort som i smått! Vem är din hund? Vad tycker den om? Vad är svårt för din hund? Våga träna på det, våga misslyckas och testa sedan något annat, det är så en utvecklas. Våga jobba på er relation och skapa ett värde för dig själv, det blir mycket enklare om din hund bryr sig om vad du tycker vilket kanske inte alltid är naturligt för just urhundarna, men det går att träna på. Våga bjuda på dig själv. Våga testa vad din hund går igång på, tänk utanför boxen! Kumo älskade att få höra från utomstående hur fin och duktig han var, det boostade honom. Min pumi var tokig i att bada så det använde jag ofta som belöning. Både Yume och Hedwig uppskattar när jag leker krokodil med handen och Lokatt blir supertaggad av när jag låter som Darth Vader. Använd dig av just din hunds egenheter och styrkor! Det brukar sällan vara själva inlärningen av tricks som är det svåraste, och i det finns det massor av kurser att gå, både på plats och online. Men att träna hund är ett hantverk, som allt annat så blir en bättre på det ju mer en gör det.

VM er over, hva nå?

Nu har vi firat denna framgången och siktar vidare. Jag har nyss fått beskedet om att jag och Hedwig ska få representera Sverige även på EM som kommer hållas här i Sverige i september, och inte bara i freestyle denna gång, utan även i heelwork to music! Så det ska vi ladda upp inför. Annars håller vi just nu på med en del nyinlärning för att kunna få ihop ett nytt program som jag tänker att vi kan tävla med nästa år. Troligtvis blir det ett lite lugnare tävlingsår då, men några tävlingar blir det säkert.